söndag 3 juni 2012

Shiver av Maggie Stiefvater

When a local boy is killed by wolves, Grace's small town becomes a place of fear and suspicion. But Grace can't help being fascinated by the pack, and by one yellow-eyed wolf in particular. There's something about him - something almost human. Then she meets a yellow-eyed boy whose familiarity takes her breath away...
  
Pojken hon möter är alltså Sam, som hon blir kär i direkt utan anledning, eller för att han räddade henne när hon var liten? Eller för att de bara passar så bra ihop? 

Ja, den här boken... Det var ett tag sedan jag läste den, men nu ska jag försöka mig på en recension... Jag skrev en på goodreads, en inte allt för positiv recension. Kan ha att göra med den svåra tentaångesten jag hade vid den tidpunkten, för boken var ganska så underhållande att läsa. 

Jag vill säga att det aldrig blev långtråkigt i boken, men det skulle vara samma sak som att ljuga, vilket jag inte tänker göra. Därför säger jag som det är: Det var tråkigt i mitten. Det är min åsikt i alla fall. Och om det beror på min just då väldigt negativa inställning vet jag inte, men vad jag minns av mitten var att Grace och Sam, bokens huvudpersoner, bara tänker på hur kära de är i varandra, hela tiden. I princip så. Speciellt Grace är riktigt jobbig, hon tänker endast på Sam. Hela tiden. Under hela boken. Till och med i början då hon inte visste att han inte bara var en vanlig varg.

Det var nog det jag störde mig på med boken, att det var lite för sockersött allting, men så är det ju en kärlekshistoria också, så man kan väl inte förvänta sig annat. Spänningen kom först på slutet, och jag kommer aldrig förlåta Stiefvater för cliffhangern i slutet, för jag hade lovat mig genom hela boken att jag inte skulle behöva läsa fortsättningen, men slutet gör att jag ändå någon gång förmodligen kommer att läsa fortsättningen.     
  
Författare: Maggie Stiefvater
Serie: The Wolves of Mercy Falls
Antal sidor: 434

Utläst: 23/5-12

Betyg: Svårt... 5/10
     

1 kommentar:

  1. Haha ja jag kan inte annat än hålla med. Lite långtråkigt blir det faktiskt när det är så puttinuttit kära jämt.

    SvaraRadera